fittdoktorn.blogg.se

Hon har stora bruna vackra ögon. Så tapper hon är. Tagit sig ända hit från ett flyktingläger långt bortom Ensam. Där  borta var hon någon. Hade en universitetsutbildning. Var någons dotter. Hade ett hem. Allt är borta. Hon är på noll. Hon sitter på en mottagning i ett land vars språk hon inte kan. Ofrivilligt gravid men för sent att avbryta. Hon har så vackra ögon. Vad har de fått se? Hur blev hon gravid, och av hur många? Här sitter hon hos mig för att berätta om något så hemskt. Detta möte. Denna otroliga kvinna som är så törstande på medmänsklighet. Hon är så sargad denna kvinna. Jag vill ta med henne hem. Tappa upp ett bad åt henne och ge henne värme. Hon bär ett barn vars pappa hon inte vill veta. Hon ska bli mamma. Vem ska hålla hennes hand på förlossningen? Jag vet inte var jag ska börja? Våra 30 min är slut. Jag måste släppa henne snabbt. Utanför väntar en ny kvinna. Hon har nyfönat hår och dyr väska. Marinblå kostym och nya skor. Hon har kämpat i flera år för att bli gravid och nu äntligen lyckats. Hon har förlossningsskräck och jag skickar remiss för samtalsstöd. Hon doftar Chanel men lukten mitt rum minner fortfarande om söta kryddor från fjärran öst. Det är separation på gång. Hennes man har valt att lämna. Hon kommer jobba in i det sista. Hon är chef. Tårarna flödar men vår tid är slut. Hon reser sig och snyggar till sig med en servett, slätar till kostymbyxorna och öppnar dörren och lämnar mig, hennes hjärta är brustet men hon är snygg och ingen i väntrummet kan någonsin ana att hennes värld har rasat. Nytt möte. Hon är väldigt ung och väntar sitt tredje barn. Hon är arbetssökande. Har inte utbildat sig än men blev iallafall mamma. Hon är orädd och okomplicerad men ung och naiv. Tar det som det kommer. Hon skulle behövt stödet från sin mamma som inte längre finns. Hennes pappa valde spriten för länge sen och syskonen bor lite varstans. Här sitter hon hos mig, denna unga kvinna som nu väntar sitt tredje barn med en tredje man. Så rullar dagen på med det ena mötet efter det andra. Lättsamma, tunga, glada, förväntansfulla möten. Alla ska de bli mamma. Alla behöver "mammas". Jag lindar dem i sammet. Lirkar och stöttar, för dem fram, puttar dem framför mig och säger att de kan! Jag ser till att de får vad de behöver, både hon och barnet i magen. Jag följer henne i 9 månader vare sig jag vill eller ej. Blir involverad i hennes liv och lär känna henne. Jag blir en av de personerna i hennes liv som hon alltid kommer minnas, så gud nåde om jag inte är på humör en dag, eller uttrycker mig fel. Kvinnorna ger mig perspektiv på livet, på mig själv. Får mig att skämmas att jag själv är så gnällig ibland. Alla kvinnor som är så självupptagna med att de fick en son istället för en dotter, eller att brösten blivit slappa, eller dör av rädslan för att spricka. Skäms på er. Skärp er. Se förbi er själv och se vad som sitter bredvid er väntrummet och tänk er in i hur hon har det. Hon som kommer från ett annat land som sitter där ensam. Eller hon som behövt sina man eller sin mamma. Åtminstone ge henne en menande blick istället för att självupptaget fundera viljen färg du ska ha på vagnen. Vi funkar ju så- sköt du ditt så sköter jag mitt. Våga lyfta blicken nästa gång och lämna dig själv för en stund, där i väntrummet.