OM VÅREN
Jag hörde fågelkvitter imorse när jag cyklade till gymmet. Det ilade i hela kroppen. Än är det kallt men den är på väg. Våren. Andra älskar ljuset om våren. Jag hatar det. Jag hatar knopparna i träden. De ljusa kvällarna. Vintergäck o snödroppar. De ger mig ångest. Jag känner mig sprickfärdig. Vill skrika. Äh, ryck upp dig, säger jag till mig själv. Men nej, jag kan inte. Jag försöker varje år. Jag krigar mot mig själv. Men känslan om våren den besegrar mig varje år. Igen o igen. Den känslan borrade sig fast för många år sedan då vår familj drabbades av kris. Det var vår då. Det luktar på ett särskilt vis då. Det är svårt att ta bort en hel årstid. Det är svårt att ta bort känslan. Jag måste bara klara den. Överleva den. Sorgen bleknar med tiden men doften, färgen o känslan av den, den lever kvar. Väcker nånting som du inte bara kan slå bort. Väcker en förnimmelse i kroppen som du glömt bort egentligen.Men den gör sig påmind. Den bara kommer. När terassdörren öppnas första hången mot vårsolen. Den försvinner varje år igen, när knopparna brustit o våren bitit sig fast o våren övergår i sommar, då beger den sig igen o jag mår bättre. Det låter sjukt men jag sörjer inte längre min bror. Jag sörjer att jag känner så här varje gång våren kommer. Men jag har accepterat att den är en del av mig. Som gjort mig speciell på det viset jag är. Jag kan använda den känslan till nåt bra. Men fy vad den är tung ibland. Jag älskar hösten o mörkret. Jag älskar snön. Ju mer det snöar desto bättre mår jag. Den som aldrig längre kommer. Då känner jag mig lätt o glad. När det falller snöflingor. När jag står i en skidbacke på min bräda. Jag blir barn igen. Står i fönsret o förundras. Då känner jag doften från min farmors vind. Pepparkakor, värme o trygghet. Jag får krypa in. Det blir kväll. Jag får vara trött om jag vill. Våren är en enda lång förväntan. Jag pallar inte. Man ska va så jävla glad o tacksam. Jag har ju allt man kan önska sig. Men om våren, då är jag tom. Kalla det va du vill. Försök inte komma med lättande ord. Tänk så här. Tänk så här. Jag vet min egen medicin. Jag vet. Det finns dom som lever i en mardröm o varit med om hemska saker som aldrig känt det jag pratar om ändå. Det finns dom som bara snabbt o lätt fokuserar på nåt annat när det kommer över dom. Tröttheten o hjärnspökena som smyger omkring. Tänk inte så, det säger ni. Svårt att tänka bort en upplevelse, en känsla som bara infinner sig, hårt o djupt i en. Svårt att tänka bort sig själv liksom. Så är det för mig om våren. Så är det. För många fler än mig. Av olika anledningar. Högt o lågt. Svart o vitt. Skratt o tårar. This is me. Om våren.