fittdoktorn.blogg.se

Jag minns det som igår. Ändå va det 23 år sen. Livets roligaste men jobbigaste o svåraste tid. Att bli självständig o vuxen. 20 år gammal. Fy fan vilken ångest. Alla jävlar skulle resa. Jag ville inte resa nånstans. Jag flyttade hemifrån. Sååå skönt men så hemskt. Jag sålde kvällsposten när jag va 12, delade ut Ystads Allehanda på fyllan när jag va 16 o jobbade i hemtjänsten varje sommar o helg för att tjäna pengar till Levisjeansen jag ville ha, så va det bara. Ville man ha nåt, då fick man jobba. Det va inte kul, det va jävligt jobbigt, men jag lärde mig mycket på det. Fast det förstod jag inte förrän efteråt. 

Det är tufft o flytta hemifrån. Hur fan ska man va veta vad man vill med sitt liv när man är 20 år?! Det kändes ju helt livsavgörande! Hitta sig själv- hjääääälp! Skriva jobbansökningar. Sitta på arbetsintervjuer. Känna sig värdelös. Men ändå fantastiskt. Frihet! Jag blev sambo på direkten. Har alltid hatat o va själv. Mycket galna fester. Kul hade vi. Vissa av kompisarna reste som au pair, nån gjorde säsong. Nån kom aldrig tillbaks. Jag stannade på Panzargatan i Ystad, blev sambo o jobbade som undersköterska. Det va tillräckligt spännande för mig. Det kändes lagom. Tills va 25. Sen stack jag iväg o va härifrån i 10 år. Skulle aldrig komma tillbaks men efter två universitetsutbildningar Karlskrona,Sydafrika,Stockholm, Göteborg, London, Malmö va det skönt o komma tillbaks när vi fick vårt första barn. Jag har hängt med samma kille i 18 år nu. Älskar honom. Det är han. Det är vi. For ever. 

Faktum är att pressen är total o jag förstår alla 20 åringar som står inför livet o blir matade av alla hur fantastiskt det ska va o det ända man känner är ångest. Man tycker att alla ens kompisar gör rätt o är vågliga, o kommer från rätt familj o gör rätt val o att man själv är en looser som göra ett felaktigt val o bara bli en nobody. Du måste resa. Dina föräldrar måste kunna betala. Du måste ha en lägenhet, o inte vilken som gelst. Du måste ha ett jobb, eller gå en universitetsutbildning. Du måste va snygg, ha rätt kläder, rätt väska, helst en bil. Du måste va kritisk, analyserande, nyfiken på livet, framåt, glad, tacksam. Du måste våga. Du måste kunna. Släng dig ut. O kom inte o säg att du inte kände så. Alla känner ju så. Alla har ont i magen o svårt att sova dagen innan en arbetsintervju. Det är sjukt läskigt att inte ha sina föräldrar vid sidan att fråga. Att ta egna beslut o val. För tänk om du gör fel? Tänk om du väljer fel utbildning? Tänk om du åker till Australien o får en panikångestattack i din ensamhet eller hamnar i en hemsk au pair familj, eller skiter ner dig av oro på planet dit. De flesta av oss låtsar att de inte reflekterar över det men så funkar inte människan. Det är ok att söga att man inte kan o inte vågar. Det är ok att misslyckas o få ont i magen o inte va lyckad raktigenom. 

En sak har jag lärt mig, att du behöver inte ha alltför mycket bry med dina livsval. De kommer till dig ändå på nåt vis. Livet ger sig av sig självt. Ibland hamnar man i vägval o då måste man välja. Ibland måste man lämna comfortzonen för att utvecklas men ingen tvingar dig nånsin o du är bra ändå. Välj med hjärtat. Va dig själv.Ibland väljer man fel, så bra, då blir det rätt nästa gång o du lär dig nåt. Alla behöver inte resa, utbilda sig. Vi är olika o alla är ok! 

Jag är en ängslig människa, alltid varit. Känner oro. Men ändå blir jag rastlös o uttråkad. Lika stark o trygg är jag- i rätt miljö med rätt människor. Mina föräldrar har aldrig puttat mig i rumpan eller pressat mig om jag inte vill. Jag har fått våga själv. Jag har haft ont i magen, känt mig ensam, haft ångest, känt mig deppig, kastat in handduken, legat sömnlös, varit utan pengar men jag har också haft the time of my life. Jag har växt av alla mina resor o möten o jag har haft så sjukt jävla kul. 

För ett tag sen fick vi möjligenheten o flytta till Kina 3 år. Hell no. Jag vill inte bo i Kina. Då tycker folk att man är knepig om man inte tar den chansen. Tänk så utvecklande för familjen o barnen. Det är sjukt omodernt att inte vilja bo utomlands. Ja, säkert, men jag får ont i magen bara jag tänker på det. Vad innehåller det perfekta livet? Vad är livskvalitet o rätt livsval? 

I vårt samhälle är vi så jävla rediga på att måla om en bild om vad som är rätt val. Passar du in i den mallen? Jag lever nog i o för sig i den ”rätta” mallen jag med Jag bara hamnade där.  Men jag skulle lika gärna kunnat hamna nån annanstans. 

Vi har allt man kan önska sig. Sen finns det människor som aldrig har varit utanför Ystad, inte utbildat sig, inte bor i ett flashigt hus, inte tjänar särskilt mycket pengar, inte reser o tränar lika ofta som de byter underkläder, inte har ett stort umgänge o bjuder på middagar i ett. Ibland undrar jag om de är lyckligare än oss andra. De är bara sjukt lugna, nöjda o tillfreds. De ska ingenstans, de strävar inte efter nåt. De bara är. 

Det jag vill ha sagt är att följa magkänslan o att det inte finns nåt som är rätt eller fel när det gäller livsval. Följ ditt hjärta så blir det rätt. Utsätt dig själv lite ibland så utvecklas du. Känner du att pressen blir för stor så skit i det. Du är den enda som vet o är ansvarig för ditt eget välmående. När vi kommer till the bitter end så är det vardagen o familjen vi kommer sakna. Vi kommer sakna stunderna när vi dukade fram frukost tillsammans o kramades på stranden, när vi vaknade av tassande små steg, när vi älskade, när vi ställde klockan för att stiga upp till jobbet. Livet är vardagen. Vardagen är livet. Gör den värdefull. Den ör värdefull. Vem du än är o var du än är o vad du än står för. Be happy and be yourself❤️yours/fittdr.