Det doftar barrträd o hibiskus i den japanska trädgården i Akasaka. Runt oss hänger det böneord o bedjan i små lappar vackert ihopvikta i träden. Framför oss en tempelliknande byggnad. Det är så stilla o rofyllt. Det ljuder ett instrument som jag aldrig hört förut o fram träder vackert högtidsklädda, efter följer en vitklädd kvinna o hennes man för att giftas. Det griper mig o jag blir rörd av att dela detta vackra ögonblick, mitt första i detta land, min allra första upplevelse av mötet i detta land. Det doftar djup tradition o en sanning som är till för att hållas. Varenda steg av följet framåt något jag aldrig sett o hört förut.
Vi passerar ginkoträd längs rena gator i Tokyo. Vackra välklädda kvinnor i kjol, blus och klassiska skor. Hennes hud är slät o håret blänker svart, alla hårstrån lika långa. Blyga ögon, tystlåten. Hon begrundar mig icke utan möter med ett vackert leende som utstrålar välkomnande. Hon är ren och o oskuldsfull denna kvinna, tillmötesgående o snäll. På väg till ett jobb. Sida vid sida går vi här.
Två geishor passerar. Tassande små steg i små tofflor. Förgglada o fnissande. Från topp till tå perfektionism. Knuten på ryggen o blomman i håret. Hon bockar för mig, välkomnar mig fram längs Nakamise gränder. Hennes pryda vackra utseende får mig att skämmas för min t-shirt o jeansshorts men hon får mig ändå att känna mig välkommen som jag är. Jag undrar vad de fnissar om. Lugn o tillfreds invid templet på marknaden vi går, bakom varann, två kvinnor så olika på väg mot samma håll. Jag kan inte sluta titta på henne men till slut skiljs vi åt vid vackra Sensoji temple.
Det pulserar i Shibuya crossning, tusentals människor o alla passerar så snabbt. Alla så olika, sin egna stil. Höga klackar o dyr parfym. Lolitas. Hipsters o fashonistas i en enda blandning. Och jag. Det vimlar av olika kvinnor o ljudet är högt. Lika mycket pengar rullar här. Mycket av allt. Flickor i skoluniform. Alla på väg. Harajukus kvinnor är unga o stämningen är skön. Invid denna citypuls endast ett par minuter bort kan vi sjunka in i tystnad o grönska o återigen vandrar vi sida vid sida med traditionsenligt klädda kvinnor som utstrålar historia o stolthet. Det darrar av mystik kring Meji temple i den fuktiga värmen. Ingenstans skönjas ännu fattigdom o smuts i denna miljonstad. På tunnelbanan mot Shinjuku verkar det som de undrar vilket språk jag pratar. Vi är alla på väg, någonstans, alla kvinnor o jag.
Hon serverar oss grönt te o vi har tagit av oss skorna för att sitta på golvet när vi ska äta. Hon är angelägen om att jag är nöjd o berättar tystlåtet hur upplägget fungerar. En varm duk serveras min hand innan vi intar färska grönsaker o kobe biff med pinnar från vackra fat. Det smälter i munnen. Hon försäkrar sig hela tiden om att jag är nöjd o hon ger mig känslan av att sitta i hennes vardagsrum som gäst.Jag vill ge henne dricks men avstår då detta detta träder mot deras tradition. En menande blick o ett leende kan jag bjuda henne innan vi skiljs åt.
Vi flyger mot mellanöstern o Dubai. Massvis av nationaliteter o lika många kulterer o språkJag fastnar på kvinnan där jag endast ser ett par vackra ögon bakom en slöja. Jag ger henne ett leende men ser inte om jag får nåt tillbaks. Jag vill veta vad hur hon har det där bakom. Hennes dotter hand i hand. Vi möts i hissen från poolen. Jag i bikini, hon i slöja. Det droppar från mitt våta hår o när jag tittar ner ser jag att vi båda har sandaler. Ett möte oss emellan i 39 våningars hiss. Här står vi. Båda på semester. Så lika men så olika. Hon anklagar mig inte med blicken men jag känner mig dum. Jag vill se hennes lockar o vackra kläder, jag vill veta hur hennes förlossning gick. Men ändå lämnar jag henne där i hissen o bakom den stängda dörren fortsätter hon dölja hela sig. En prinsessa har rymt med sina barn o lämnat en shejk o hans andra fem fruar. Jag vistas i hennes land o kan inte förstå vad som händer henne. Här står jag i min våta bikini i en hiss o undrar hur jag skulle kunna hjälpa henne.
Vi möts i poolen. En ung kvinna med samma språk som jag. Jag trodde jag såg en kvinna med man o två barn tills vi börjar prata. Hennes ursprung är Iran men hon är född o uppvuxen under strikta förhållande i Sverige. Hon berättar att hon nyligen tagit ett mycket svårt beslut. Hon har lämnat slöjan o hennes familj o vänner har vänt henne ryggen. Hon har skaffat sig en bra utbildning o kan stå på egna ben. Nu är hon ensam med en manlig vän o hans två barn på en resa här. Jag blir tagen av hennes situation o berättelse. Man tror man vet. Man vet ingenting. Under vårt korta möte vill jag hjälpa henne på något vis, att komma vidare, att stärka henne i att hon tagit rätt beslut. Hon reser hem idag o vi skiljs åt. Jag kommer alltid minnas hennes berättelse o vårt möte. Hon delade det med mig.
Jag kliver in inen bil för att åka på ökensafari. En kvinna i 60 års åldern från Australien hoppar in. Hon reser själv. Hon utstrålar en styrka om framtid o framåtanda trots att hennes man dog för 6 år sedan. Hon är så glad att hon ska få dela safarit med oss. Någon. Hon ska snart bli mormor för första gången o planerar sitt nästa boende. Vi delar upplevelsen i öknen, en unik sådan. Hon har ingen att minnas den med när hon kommer hem. Men jag delar den med henne, för alltid.
Kvinnor från olika land. Vi delar en stund, vi delar ett möte. Så lika men olika. Vi är tillsammans en stund, vi är på väg, Vi kvinnor.
Kommentarer:
1Cecilia M:
Wow! så levande du beskrivit dessa möten, kvinnor emellan
2Ulrika:
Så vackert du skriver. Vilka tankar du väcker hos mig. Tack!
Wow! så levande du beskrivit dessa möten, kvinnor emellan