Jag tänkte jag skulle ha många barn. Snabbt o lätt. Så blev det inte. Det va tur, för jag är ingen fyrabarns mamma, förstod jag i efterhand. Jag har alldeles för mycket annat jag vill göra.
Jag utbildade mig till barnmorska. Sen ville jag jobba ett tag innan jag själv skulle bli mamma. Då va jag 30 år. Jag blev snabbt gravid. Mådde som en prinsessa hela min graviditet. Vilken lycka o vad jag kände mig speciell o livs levande. Blev dock inlagd i v 27 då Manfred ville komma ut. Jag hade väl kört på för hårt som vanligt. Men det lugnade sig igen. Jag såg fram emot att jag skulle få föda! Så blev det inte. Manfred satt upp i magen med rumpan ner. Jag spände ögonen i läkaren o sa ”nu vänder du honom, för jag ska föda vaginalt, jag e ju barnmorska! ”Det gick inte. Besvikelsen. Jag fick gilla läget. Planerat kejsarsnitt i ryggbedövning v 38+2. Jag förlikade mig. Snitt i ryggbedövning var en hyffsat surrealistisk upplevelse o ganska onaturligt. Att ligga klarvaken när någon öppnar magen på dig, ja det är speciellt. Vårt första barn kom till världen. Han va så fin! Lycka! Men jag hade velat föda, känna sammadragningar, krysta. Få upp honom på
magen hud mot hud. Allt det där naturliga som vi barnmorskor pratar om.
Jag hade ont o hade svårt o röra mig normalt de första månaderna efter snittet. Inget jag va beredd på. Träning , min medicin, helt uteslutet. 8 v efter förlossningen drabbades jag av ett blixnedslag o en svår postpartum depression som behövde medicineras o amningen fick läggas ner. Tårar och misslyckande. Detta skulle ju va den lyckligaste perioden i mitt liv. Jag skulle ju ha många barn o bara va lycklig o lättsam. Springa på stan o dricka kaffe o amma i en fåtölj på Espresso House. Så blev det inte. Jag va lyckligast i världen men mådde samtidigt förfärligt. Detta pågick egentligen flera år. Det enda jag fick höra va ”njut av tiden, så underbart”. Jag hade svår ångest o kunde inte vara själv. Jag kände inte igen mig själv. Förskräckt av upplevelsen. Jag skulle ju ha många barn, snabbt o lätt o besvärsfri o bara vara lycklig. Så blev det inte. Jag satt istället gråtandes på toaletten o handpumpade ut bröstmjölk i handfatet som jag inte fick ge min bebis för att jag tog mediciner. Sorg.
Tiden gick o jag landade in. Det var alldelses underbart o förfärligt. Länge. Medicin o terapi.
Hur skulle jag nånsin våga bli gravid igen efter detta? Tänk om jag skulle må ännu sämre. Hamna i en psykos? Tänk inte så sa folk. Men jo, så tänker man när man mått så dåligt från ingenstans att man ligger på toagolvet och kräks och skakar och är dödsförskräckt av en känsla som är långt utöver vad en människa förmår att hantera.
Jag hade sett framför mig hur jag skulle studsa omkring o må så där fantastiskt. Så blev det inte. Men när Manfred va 3 år vågade jag äntligen bli gravid igen. Men jag va rädd. Jätterädd.
Det gick bra. Jag blev gravid snabbt. Ultraljud v 12, allt såg fint ut! Magen växte o jag kände bebisen. Eftersom jag jag va barnmorska själv brukade jag lägga på dosan o lyssna på fosterljuden varje fredag innan jag gick hem. Den 22/12 hittade jag inga fosterljud. Jag va då gravid i v 21+5. Bebisen var död i min mage. Det konstaterades på BB o bredvid mig hade jag min svärmor som också är barnmorska. Min man som är pilot befann sig då i Equatorial Guinea o skulle flyga där över hela julen. Han kom hem den 26/12 o jag fick äntligen föda vaginalt men födde då fram en liten död gosse. 500 gram, hel o fin. Sorg. Tomhet. Tårar. Besvikelsen. Manfred 3 år sa ”mamma det gör inget , vi gör en ny bebis”. Varför jag? Jag skulle ju ha många barn sådär snabbt o lätt. Så blev det inte. Vi fick veta att missfallet berodde på en infektion. Manfred döpte honom till Bobby o han ligger på minneslunden i Norra Promenaden.
Hur jag skulle jag nu våga bli gravid igen? Efter post partum depression o sent missfall. Man känner att man inte orkar va med om fler jobbiga upplevelser.
Men jag ville ha ett syskon till Manfred. Jag va modig och blev gravid igen. Ännu en fin graviditet men mycket oro att något skulle hända igen. Svårt att njuta. Men allt gick bra! Och det blev en förlossning i v 38+2. Allt gick toppen. En fantastisk upplevelse med de bästa runt mig. Underbara Måns kom till världen. Jag kände mig som en urkvinna. Stark o lycklig. Lille Måns va en viljestark krabat! Han skulle bäras o ammas o vyssjas i tid o otid. Inte sova , bara vara nära. Tålamodsprövande men jag njöt o var lugn o mådde bra! Amningen funkade bra. Revansch! Kvinnokraft!
Nu hade jag fött 3 barn o nu var jag 35 år.
Det tog sen 5 år att ens tänka tanken på att kanske skulle skaffa ett barn till. Efter allt jag varit med om på min fertila resa. Plötsligt kunde vi också sova, resa, träna, ha tid för varann o allt annat livet erbjuder. Min drömbild om många barn snabbt o lätt fanns där bakom men samtidigt förstod jag att så blev det inte för mig. Men det blev fantastiskt ändå!
När jag fyllde 43 år ringde en klocka, skulle vi kankse ändå ha ett barn till? Kanske..Jag blev gravid. Jag red på lyckans våg i 7 v. Skulle det bli en till? Manfred tyckte det va pinsamt. Måns va överlycklig. Många kommentarer- ”oj då orkar ni det? Nä jag tycker det är synd om barn till gamla föräldrar”. Folk tycker så mycket. Skit i det. Det blev ett missfall i v 7.
Sen tittade vi på varann o sa att nu lägger vi ner detta. Vi insåg nog att detta egentligen handlade om att vi inte ville att den här perioden i våra liv skulle vara förbi. Tiden då vi skaffar barn o blir föräldrar. En sorg att den är över. Därför att jag tänkte att jag skulle ha många barn snabbt o lättsamt. Men så blev det inte.
Men det blev helt fantstiskt så som det blev, o det jag genomgått o upplevt har format mig på ett bra sätt , både som kvinna, medmänniska o barnmorska. Jag har två jättefina friska barn och en liten på minneslunden. Tack livet. Nu är det förbi. Nu lägger jag det till sidan. Min fertila resa.
Yours/ fittdr.